Tweens, åldern då barnen inte är tonåringar ännu, men heller inte så små heller, 9 till 12-åringar ungefär. De börjar bli lite mera medvetna om sin omgivning, kan börja tänka en del på hur de ser ut och hur man "ska vara". Eller inte vara för den delen. Inte riktigt lika enkelt att spontant hitta nya vänner, en tween springer oftast inte runt på en lekplats och leker med vem som helst.
I allmänhet alltså. Det finns ju de som alltid har lätt för det sociala. Överallt.
Att flytta med en tween kan kräva en del positivt snack från föräldrarna, det här blir toppen! För barnen i den här åldern har redan sina bästa vänner och att lämna dem kan kännas väldigt läskigt.
Sen det här med skolan. Om barnen flyttar från Sverige kan de ännu inte så mycket engelska att det blir en enkel start i nya - troligen engelskspråkiga - skolan. Så de måste dels lära sig ett nytt språk illa kvickt, och sedan snabbt komma ifatt och förstå allt i skolan. Tydligen är svenska barns kunskaper i matte oftast inte på nivå med vad barn i samma ålder läser i amerikanska/internationella/brittiska skolor. Och så läxorna på det. Det är mycket läxor.
Ordning och reda och respekt för lärare är på en helt annan nivå än i Sverige. När jag diskuterat klädkoder som barnen har i amerikanska skolan förstår vänner i Sverige inte alls vad jag pratar om.
För vår del var skolan inga problem, eftersom vi flyttade mellan engelskspråkiga skolor. Dottern fick kämpa en del med att lära sig skrivstil när vi kom hit, då gick hon Year 6, det fick de inte lära sig i den amerikanska skolan. På Senior skolan verkar de inte bry sig om skrivstil eller inte, så Sonen klarade sig.
Men det sociala är inte så enkelt i den här åldern. Mycket grupperingar. Vem är cool och vem är tönt. Vem spelar bra fotboll. Vem blir bjuden på kalas.
Det kan vara fantastiskt att flytta utomlands med tweens. Men jag tror att det kan vara en ålder med lite längre uppförsbacke i början, innan det lossnar.
Sen är det väl bara att köra.
Grrringo, svensk i Colorado.
9 kommentarer:
Jag håller med dig om att det är en mer utmanande ålder att flytta i. Vi flyttade till Nicaragua då min bror var 10 och jag var 14. Jag var superneggo till flytten och ville inte alls lämna vänner och min skola. Men jag flyttade med och det blev superbra. Några av mina bästa år helt klart. Helt annan respekt för lärarna och sedan skoluniform också. Men tufft med läxor och helt annorlunda skolsystem i början. Tog någon termin innan jag fattade galoppen. Jag gick om någon termin men det gjorde mig bara gott i slutet ändå.
Hur ser barnen på det att flytta tillbaka till USA nu? Längtar de eller tycker de att det ska bli lite sorgligt att lämna vänner de har fått i Spanien? Nu är det ju i för sig en speciell situation då man flyttar tillbaka till något man känner till och till en hemma plats.
Kram!
Sonen fick lära sig skrivstil i tvåan i WA (fick till och med en "cursive license" med foto och allt) och dottern lär sig skrivstil nu i trean i CA, så på vissa ställen i USA lär man sig det.
Våra barn, nästan 9 och 11, är väldigt positiva till en Sverigeflytt, för de känner sig som svenskar även efter 5,5 år i USA, men det blir nog inte helt enkelt när det väl gäller är jag rädd.
Vi hade tur nar barnen var sa sma da vi flyttade, vet inte hur de skulle stalla sig infor en flytt. A ena sidan har de erfarenhet och sprak, I alla fall engelskan sa det gor det lattare men nu ar kompisar och aktiviteter och sant allt viktigare.
Vi har Inga planer alls pa att flytta som det ar nu, men man vet ju aldrig!
Jag kan bara hålla med dig. Det är absolut en längre uppförsbacke när man flyttar med tweens! När vi flyttade till Tjeckien var barnen så små så att de var ju nöjda med att vara med sina föräldrar och precis som du skriver "kompis med hela världen". Denna gången, till Ungern, så har absolur uppförsbacken varit längre. Betydligt jobbigare med kompisar och Grabbarnas medvetenhet om språkskillnader gör det hela ännu svårare upplever jag. Nu har vi dessutom börjat räkna ner lite. Flyttar ju hem till Sverige om ett halvår drygt. Kul och kloka inlägg om expatslivet!
Oj och hjälp! Det är ju det här vi står inför - en tween i alla fall. Landet Sverige är förvisso välbekant, men jag är rädd att hon (och jag) har en lite skev bild av hur det är, och att det kanske är mer annorlunda än vi tror... SPråket är förstås inga problem, men det sociala kan jag oroa mig lite över. Lillasyster som är 8 har så snirklig och tjusig brasiliansk skrivstil så jag är rädd att ingen ska kunna läsa den! :)
Vad säger dina barn om flytten? Tycker de bara att det är kul, eller har de fått kompisar i Madrid som de tycker känns jobbigt att lämna?
Hur känner dina barn inför flytten tillbaka till CT?
Tycker de att det ska bli enbart roligt? Känns det hemtamt?
Ja, inte lätt för expatungar att flytta runt, men ack och OOO vad de får lära sig.
Ingen flytt här, mer än till uni i höst :-)
Skrivstil? Jo, det fik K lära sig i trean eller så…
Men det var ju inte som när jag var liten, precis. DÅ hade vi tom välskrivning på schemat. En försvunnen värld...
Var en gång en tweener och flyttade tillbaka till Sverige efter fem år utomands. Hade egentligen inga problem med språket i sig, men slangen förändras när man bor utomlands. Jag pratade ju mina föräldrarsspråk och inte mina nya klasskompisars slang. Och det språket som var min comfort-zone var ju engelskan. Då fanns det inte internationella skolor eller IB-program som nu men kan varmt rekommendera en sådan om man återvänder. Det gör livet lättare och där tar man mobbning på allvar.
Och jovisst fick jag lära mig kursivstil i 2:an i FL, vilket har visat sig bra att ha när man ska läsa gamla brev från Mormor till sin Mormor.
Desiree: Nä det är liksom inte lika självklart enkelt när man flyttar med tweens.
Familjen L: Det är bra om barnen känner sig svenska, har sett så många familjer som liksom uppmuntrar barnen att bli amerikaner, trots att de ska flytta tillbaka efter nåt år... tror inte riktigt på den linjen.
Expat wife: Att flytta tidigt är enklare, alla gånger. Men senare funkar också.
Kattis: Just det, barnen är medvetna om att det är olika språk och är oroliga för att säga fel.
Hanna: TRor att er flytt kommer gå jättebra!
Annika: Skrivstil är inte min starka sida!
Charlotte: Tror också på internationella skolor i Sverige för hemflyttare!
Som allt annat i den åldern så kan det nog vara lite längre uppförsbacke…. :-) Samtidigt tror jag att OM det går BRA så kan det vara helt fantastiskt i just den åldern. Att då få vidga sin värld. Ta del av nya kulturer och nytt språk. Få vänner som inte är som "de man är van vid hemma". Självklart tar det tid och självklart kan många problem uppstå. Just den åldern är ju så känslig. Jag gissar att det blir "större krav" på oss föräldrar då, och särskilt vid en stor förändring i livet som t ex en utlandsflytt ger. Att vara lyhörd. Att lyssna. Att stötta. men också att ibland ställa krav även då det inte är så poppis…
Kram!
Skicka en kommentar